I början
Under hösten 2008 skrev Christoffer Ivarsson som då var styrelseledamot i Lunds humanistkår en pamflett som han kallade ”det humanistiska manifestet” som man började dela ut i samband med kursintroduktioner på vissa av kurserna i Lund. I början så fanns inte mycket mer än en vag ambition om att ge humanisterna lite mer självförtroende.
Känslan hos humaniorastudenterna som först provocerat Christoffer att skriva sitt manifest var dock väldigt påtaglig; frustrationen man mötte hos studenterna i Lund över vad man uppfattade som marginaliseringen av humanioran och den stora bristen på resurser till ämnena visade sig vara en känsla som återfanns över hela Sverige.
När Christoffer tillträdde som ordförande för Lunds humanistkår sommaren 2009 träffades han och fackförbundet DIKs nya studenthandläggare Amanda Sjöquist och pratade om hur organisationerna kunde samarbeta mer framöver, och det visade sig snart att det fanns en vilja och en möjlighet att utöka projektet och göra det till något nationellt övergripande.
Amanda hade varit i kontakt med flera humanistiska kårsektioner och föreningar i landet och såg att ett samarbete med någon form av sammanhängande kampanj var möjlig och föreslog att ett nationellt möte skulle hållas för att diskutera hur man kunde arbeta.
På det första mötet för hösten träffades företrädare från Lund, Uppsala, Umeå, Stockholm, Göteborg och Linköping hos DIK för att diskutera hur man kunde samarbeta. Resultatet från det första mötet blev tredelat.
För det första bestämde man sig för att utgå från det ursprungliga humanistiska manifestet, korta ner det och göra det nationellt övergripande med tydliga krav, så att det kunde fungera som en tydlig kravformulering för alla humanister i hela Sverige. För det andra bestämde man att en andra skrift borde författas, det som sedermera kom att kallas ”kompetensguiden”, så Christoffer och Simon Johansson (dåvarande ordförande för humanistiska sektionen i Filosofiska Fakulteternas Studentkår i Göteborg) fick i uppdrag att skriva en text som berättade om vilka kompetenser humanisterna kunde utveckla.
Manifestet skulle sporra humanisterna att ställa krav på sina utbildningar, och kompetensguiderna skulle ge dem självförtroende genom att belysa vilka viktiga kompetenser de kunde utveckla genom sina studier. Man skulle ta plats både inom akademin och på arbetsmarknaden, och då gällde ”var medveten om vad du kan, och kräv din rätt”. Den tredje saken man kom fram till på det nationella mötet var namnet och symbolen.
Projekt Athena och humaniststjärnana. Athena som namn eftersom Athena var såväl krigets som vishetens gudinna, och humaniststjärnan som urgammal symbol för de fria konsterna som sedermera utvecklades till humaniora – under det namnet och den symbolen skulle humanisterna ta strid om kunskapssynen i Sverige.
Hur arbetet fortskrider
På varje ort där Projekt Athena fanns representerad bildades lokala projektgrupper som skulle jobba med att dels driva de kampanjer man kom överens om nationellt, och dels driva egna kampanjer och aktiviteter som var specifika för orten för att stärka humanisternas sammanhållning och självförtroende där.
Den 16 mars utropades till den nationella humanistdagen, och under den dagen kampanjades det samtidigt på alla orter där Projekt Athena finns representerat runt om i Sverige.
Projekt Athenas första år avslutades symboliskt storslaget genom att Karin Nordlund och Christoffer Ivarsson tillsammans med Amanda Sjöquist delade ut utmärkelsen ”årets Athena” under Almedalsveckan i Visby – då man även passade på att dela ut ett ris till resurstilldelsningsystemet.
Den frustration och uppgivenhet som märkts hos humaniorastudenterna under senare år hade sakta börjat bytas mot en framåtanda och vilja att ta plats och förändra. Genom Projekt Athena har humanisterna äntligen börjat vakna och kräva sin plats.
